Datum satt.

Första helgen i februari, alltså 5 – 7 smäller det. Boka in det. Mer info kommer släppas ang. tema, talare, schema, lokaler osv. Men vi skulle uppskatta om ni redan nu ville föranmäla er. Gör detta på kristenunderjord(a)gmail.com.

SAMMANKOMST 2010

Sammankomst 2010 blir av, men på västkusten. Mer info kommer snart.

fred

Reportage i Dagen

Läs tidningen Dagens reportage från sammankomsten http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=162735

Anteckningar från storforum 2009

1. Har kyrkan förlorat en helhetssyn och i så fall; vilka områden i livet har ”glömts bort”?

Lars från Hammarkullen började samtalet med att lyfta fram att helhetssynen på sätt och vis uttrycks genom hela den världsvida kyrkan. Anton Lundkvist fortsatte med frågeställningen om den lilla gemenskapen egentligen kan uttrycka/täcka upp en ”hel bild”. Josef som har en frikyrklig bakgrund problematiserade frikyrkans betoning på det andliga, den personliga relationen till Gud, himlen etc som överbetonats på bekostnad av andra områden i livet. Han menade att det kanske kan bero på vårt välfärdssystem – kyrkans uppgift har anpassats till att ta ansvar för de ”andliga delarna”.

Micael Grenholm menade att uppdelningen söndagskristendom – vardag finns samt att olika kyrkofamiljer betonar olika delar av budskapet. Det andliga/karismatiska står ibland i kontrast till det diakonala och vice versa. Men helhetssyn är att dessa delar är förenade. Jonas Melin lyfte samma problematik mellan uppdelningen av helgdag – vardag. Melin menade att 24/7 tänket inte existerar och måste återerövras. Istället för kyrkans fokus på gudstjänster, program, verksamhet så måste istället gemenskaps/vardagskristendomen lyftas fram igen.

2. Vad är orsaken till den förlorade helhetssynen?

Christian Svahn citerade något av Runar Elderbo som hade att göra med att bibelläsningen förpassats från köksbordet (det kollektiva) till sovrummet (det individualistiska) Frida menade att överbetoningen åt något håll bidrar till att man hamnar i det ena eller andra diket. Hanna sa att vi delar upp livet och eftersträvar att ”få ihop livet till en helhet” genom medvetna gemenskaper etc. Krister Davén var inne på samma spår och trodde att vi medvetet måste motverka uppdelningen. Anton Lundkvist menade att rotlösheten var en faktor och åberopade de gamla klosterreglerna om bön och arbete – en basal grundregel som ger oss en helhetssyn. 

Pilgrim lyfte den historiska aspekten av den förlorade helhetssynen genom att tala om spänningen mellan de transcendenta – immanenta perspektiven. Holger såg en fara i individualismen och menade att den tar död på oss inifrån. Mikael Fälthammar var också inne på det historiska perspektivet och sa att det pietistiska arvet har överbetonat den ”personliga resan till paradiset”.

3. Hur kan vi som kristna församlingar återerövra en judisk-kristen helhetssyn?

Jonas Melin anknöt till vad Mikael sagt och menade att både den lutherska och den frikyrkliga traditionen överbetonat den individuella frälsningen. Detta fokus växte dock fram under en tid då det kollektiva gemenskapslivet fortfarande existerade… Det är alltså en stor skillnad på hur deras situation var och hur vi lever idag. Jonas sa att tomrummet handlar om att vi inte lever i gemenskap längre. Frälsningshistorien, menade Jonas, handlar även om gemenskap. Han lyfte fram den anabaptistiska traditionen och den rörelsen som betonat gemenskap, konfliktlösning och annat – det handlar om att söka sig tillbaka till våra rötter och kanske hellre överbetona gemenskap under en period för att det ska bli balans.

Micael Grenholm menade att ingen församling är perfekt, han gick vidare och pratade om att Gud genom historien lyft fram rörelser med speciella syften men att dessa rörelser stagnerat då en helhetssyn inte omfamnats. Eva Berntdsson frågade sig vad vi gör rent praktiskt – hur kan vi ”samla ihop livet”? För henne betydde Speakrörelsen mycket när den kom till Sverige eftersom den lyfte fram vikten av både bön och aktion. Ett annat steg är överlåtelsen till en medveten gemenskap. Eva talade om fördelarna med det kollektiva livet.

Emily Åhlén talade en stund om att öva sig i gemenskap. Hon berättade om vikten av att ödmjuka sig – även inför icke-troende. Under en sjukdomsperiod hade hon tvingats öva sig i den ödmjukheten och ta emot hjälp utifrån. Hon betonade hur viktigt det är med gemenskapen med grannar.

Harry Månsus sa att en väg att återerövra helhetssynen är att studera bibeln. Han berättade om styrkan hos anabaptisterna som tog bibelläsningen och praktiken på allvar. Han gick vidare och talade om hur han ser en spirande rörelse som vill återerövra en helhetssyn bl a Jim Wallis och Sojournersrörelsen samt pastorer som Bill Hybels eller Rick Warren.

Henrik sa att bönen Fader Vår kastar ljus över enheten – ”hela kroppen”. Evelina Lundkvist betonade vikten av den ”bärande gemenskapen”. Att det är viktigt med utmaningen och att stöta och blöta mot andra kristna från andra traditioner. Att vilja samma riktning trots olikheter. Lars från Hammarkullen berättade att han funnit en styrka i tidebönen som livsrytm. Att livet blir ”genomblött” av bön. Sara Lundström från Örebro tipsade om att inom gemenskapen ha en ”biktpartner” som man kan bekänna synd inför. Holger från kommuniteten kärleksgatan i Malmö berättade att de praktiserar samma sak i sin gemenskap.

Karolina betonade det stora sammanhanget även de mer traditionella kyrkorna – att betrakta hela kyrkan som en kropp.

4. ”Kristen helhetssyn. Är inte det helt enkelt att ’skåda hela Kristus” (citat Viktor Paulsson)

Pilgrim tog upp den historiska tråden igen och berättade om den gnostiska rörelsen. Tanken att det andliga skulle befatta sig med det kroppsliga var otänkbart enligt det grekiska tänkandet i kontrast till den judiska helhetssynen.

Evelina ville betrakta livet som tillbedjan och citerade Moder Theresa ”Att göra små saker med stor kärlek”. Elisabeth lyfte upp kreativiteten som tillbedjan. Jonas Lundström betonade bibelläsningen – att som gemenskap läsa bibeltexter och samtala om dem. Att läsa som en grund för praktik. Anton Lundkvist slog ett slag för bönen. Bön och fasta glöms lätt bort, men bönen ger faktiskt resultat – mer än våra egna ansträngningar kan göra. Emily Åhlén berättade att de inom sin kommunitet har varsin bönepartner. Att bön för en annan människa föder kärlek gentemot denna. Krister Davén fortsatte på bönetemat och menade att detta är en nyckel. De brukar i Sollentunakollektivet arrangera 24/7 bön då de ber ett helt dygn. Det är bättre att samtala efter bön (eftersom vi får lyssna till vad Gud vill säga först.) Viktor Paulsson slog ett slag för betrakta församlingen som ett pågående konstverk av Jesus. Jesus använder oss för att måla ett självporträtt!

Anna Sander delade en profetisk bild av en dörr med fönsterrutor bredvid (bestående av tjocka glaskuber som man inte riktigt kan se igenom.) Hon trodde Gud ville säga oss att vi försöker se ut genom glaskuberna och tror att vi har sett hela bilden men att Jesus står vid dörren och bjuder oss att gå igenom den och se en klarare bild.

Johanna Kanon från Hammarkullens kommunitet talade varmt om nattvarden/åminnelsen och olika medel som hjälper oss att komma ihåg vem Jesus är och vad han gjort. Även hon lyfte fram tidebönen. Holger replikerade med att tidebönen är viktig men slog samtidigt ett slag för den fria bönen. Christian Svahn betonade processen och efterföljelsen och menade att vi har få exempel från vår uppväxt av radikal efterföljelse.

Emily Åhlén avslutade samtalet med att tacka för ett gott samtal med bra pauser för eftertanke.

antecknat av David Åhlén, Skarpnäckskyrkan 7/2 2009.

Reflektion

Innerlighet är nog det ord som bäst beskriver den gångna helgens sammankomst… 

Det gick inte att ta miste på innerligheten i de intensiva samtal som fördes om hur en helhetssyn kan återerövras av framtidens kyrka. Innerligheten var påtaglig i tillbedjan och lovsången som ljöd under kvällsmötena. Vi vilade i den gode herdens armar och Han talade till oss och berörde oss. Innerligheten i strävan efter enhet och förståelse var märkbar – under helgen så har jag samtalat och bett tillsammans med syskon från Katolska kyrkan, SvK, Vineyard, Pingst, Efk, fristående församlingar och Frälsningsarmén m fl. Guds Ande har förenat oss i kärlek.

Det fanns till sist en enighet i detta; visionen om att Guds rike ska invadera jorden här och nu. Att vi som lärjungar ska få vara salt och ljus i en trasig värld. Att våra gemenskaper ska kunna gestalta Kristus i våra närområden.

Låt oss komma ihåg det profetiska ord som framfördes under lördagkvällen; Våra små glödhögar kan tändas till små eldar som också kan förenas till en större eld…

I Kristus

David Åhlén

SR P1 ”Människor och tro” om kristna kommuniteter i Sverige

Fredagen 12 dec sände p1 ”Människor och tro” ett program som bl a handlade om kristna kommuniteter i Sverige. Elof från kristen underjord intervjuades om kristen anarkism och Sollentunakommuniteten om kristen kollektiv gemenskap.

Lyssna på programmet http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?ProgramID=416

Anteckningar från storforum 2008

Storforum, Sammankomst 08, Samtalshelg för alternativa kristna gemenskaper i Skarpnäck 1-2 febr 08.

Storforumet på lördagen var en sammanfattning av vad som sades i smågrupperna under förmiddagen (samtal som utgick från de 12 kännetecken för en nyklosterrörelse som dragits upp som riktlinjer av olika kommuniteter i USA iom en sammankomst arrangerad av Rutba House. Boken ”12 marks of a new monasticism” finns att beställa genom adlibris.se för er som är intresserade av att läsa mer.

Den första punkten som kom att diskuteras var punkt 10 ”Omsorg om den bit av Guds jord som vi fått, parallellt med stöd åt våra lokala ekonomier”. Någon öppnade med att fråga; Vad betyder detta? Hur kan det gestaltas? Några grupper responderade med tankar runt Fairtrade, Miljömedvetenhet, självförsörjande genom egen odling etc. Någon frågade sig hur vårt tankesätt kan förändras när det kommer till dessa frågor. Hur kan vi som kollektiv/kommuniteter ta små steg i den riktningen…
Någon kom med förslaget att inom kommuniteten ha en gemensam pott för pengar (ex tionde) där resurserna fördelas jämnt efter olika människors basbehov. Jonas Lundström berättade kort om Bruderhof i England och deras egendomsgemenskap och även om deras gemenskap i Örebro; hur de ger varandra nycklar till sina resp lägenheter och att detta kan betraktas som en mild form av egendomsgemenskap. Någon sa att om man har svårt att börja med gemensam ekonomi så kan man se gemensamma måltider som en slags början på ett nytt sätt att tänka. Någon berättade om en tid på en lärjungaskola i Norge och hur Gud där hade försörjt dem. Hon talade om att lita på att Gud förser – om villigheter att offra om Gud säger det till oss samt att inte betrakta något som sin egen ägodel.

Samtalet kom vidare att behandla punkt 11; ”Fredsmäkling mitt i våldet och konfliktlösning inom kommuniteterna enligt riktlinjer i Matt 18:15-20″ Tomas Lundström ställde frågan; hur förhåller vi oss till icke-våld? Är det viktigt för våra kommuniteter? (Och refererade samtidigt till Annika Spaldes seminarium om icke-våld på fredagskvällen) Elof responderade och frågade sig hur vi konkret handskas med problem i gemenskaperna… hur vi bygger in fred i den lilla gemenskapen?
Emily Åhlén om kristen ”vänlighet” kontra konfliklösning. Om vikten av ärlighet och uppriktighet – om att ta tag i konflikter inom familjen/gemenskapen. Om vikten av att ta in en tredje part om två personer hamnar i en konflikt som inte går att lösa på tu man hand. Björn Donobauer ställde frågan; Vad är grunden till konflikter och refererade till Jakobsbrev 4:1. Han talade om att komma till roten med onskan inom oss – om att deala med sin ilska och aggressivitet. Lars Larsen kommenterade och belyste även att onskan kommer utifrån -från de yttre strukturer som kodat oss in i ett socialt spel där vi ”tränats” in i våldet. Lars talade främst om behovet av andra strukturer. Tomas Lundström höll med både Björn och Lars han betonade även han vikten av att befria sig från hierarkiernas förtryck -om att kliva ner från tronen och makten. Han refererade även till Annika Spaldes bild om den ”uppochner vända pyramiden”. Björn Donobauer kommenterade detta genom att tala om att strukturerna är skapade av människan.

Nasrin Mosavi bad om att få byta spår i samtlaet och ledde oss in i ett samtal kring punkt 3. ”Gästfrihet mot främlingen” Hon betonade att vi i denna fråga ibland måste se att verkligheten är komplex och att det i vissa situationer (när det handlar om att ta hand om hemlösa) ibland behövs mer kvalificerad hjälp eller vård. Ulrika responderade och förslog samarbete mellan kommuniteter och ex missbrukarvården. Att kommuniteter som är ovana kan börja med att ta hand om hemlösa som inte tillhör kategorin svårt missbrukande eller psykiskt sjuka. Anton pratade om att bli vän med hemlösa som ett första steg. Om att ta små steg mot att lära känna de marginaliserade. Någon talade om att ta sig an dem som är ensamma och isolerade. Nasrin berättade om hur svårt det kan vara i praktiken (berättelsen om hennes möte med den hemlösa som först var mottaglig men när hon senare kontaktade honom blev arg och avvisade henne) Någon nämnde det faktum att kollektivet kan lättare att bjuda in främlingen jämfört med enskilda individers hem. Slutligen sa någon att vi trots allt måste våga ta risker i detta.

Samtalet kom vidare att handla om punkt 2. ”Delande av ekonomiska tillgångar med andra medlemmar i gemenskapen och de behövande ibland oss.” Lars Larsen talade om att vi är fast i systemets onda spiral med jobb, lån etc och behovet av att frigöra sig från detta betryckande system. Han föreslog ex ockupation av hus och skog. Han pratade om flera alternativa tillvägagångssätt – han konstaterade också att de flesta människor genom mänsklighetens historia har levt ett primitivt liv.(för er som läser detta och inte deltog vid sammankomsten kan nämnas att Lars bor i en jordhåla i Nackareservatet i Sthlm) Tomas Einarsson frågade Lars hur pass utanför systemet vi ska vara. Han nämnde ex sjukvården.
Sara Lundström talade om hur man inom kommuniteterna periodvis kan dela på arbetsbördan. Om att hitta alternativa sätt att tänka runt jobb. Calle Carlstein pratade om att dra ner på överflödet som ett första steg. Om att äga en bil ihop på fem familjer exempelvis. Han menade också att det var negativt att jobba heltid. Sanna Lundström berättade om ett exempel från en kvinna hon mött på Bruderhof i England, om hur kvinnan sagt att hon inte kunde kompromissa och leva i systemet utan kände sig manad att leva en fullt ut alternativt livsstil.

Jonas Lundström lyfte fram punkt 5 ”Ödmjuk underordning under Kristi kropp, kyrkan.” och frågade oss om det finns en spänning mellan förhållandet kommunitet – kyrka? Krister Davén responderade med att vi lider av tidsbrist – det kan vara av vikt att inte splttra upp sitt engagemang allför mycket. Överlåtelse är viktigt. Emil Mattson såg husförsamlingen som det primära för relationer och gudstjänst och såg den stora församlingsgemenskapen som en guldkant på tillvaron. Anton ställde frågan om man då verkligen ska vara medlem i den stora församlingen om man betraktar husförsamlingen som det primära – finns det inte risk att hamna i ett konsumtionstänkande kring gudstjänst då? Frågan kom upp, Vad innebär det egentligen att böja sig under kyrkan? Någon tyckte det var viktigt att böja sig under traditionen och belyste vikten av att föra dialog med den befintliga kyrkan. Elof lyfte fram kommunitetens roll som en slags rörelse inom kyrkan – att kommuniteterna får utmana kyrkan men också om behovet av respekt gentemot församlingarna och traditionen. Eva B resonerade vidare angående den reformerta kyrkans utbrytning från den traditionella kyrkan och vidare; om vi definierar den lilla kommuniteten som självständig kyrka bör vi dock visa ödmjukhet gentemot mer traditionella kyrkor. Tomas Lundström kommenterade detta och sa att man måste kunna betrakta den kristna traditionen även ”utanför det vi kallat kyrka” dvs de alternativa gemenskaper som existerat genom historien. Calle Carlstein forsatte tråden och pratade om ett ömsesidigt underordnande. Om ansvaret gentemot andra församlingar och om behovet av korrigering utifrån. Han ställde frågan; Är påven en broder? Björn Donobauer tog upp det bibliska motivet om kyrkan som kropp. Om de olika cellernas givna uppdrag utöver den basinformation de mottager. Han talade om en världsvid kropp där de olika kroppsdelarna är viktiga. Han tog också bilden av isolerade celler som cancertumörer. Jonas Lundström responderade och hade inte samma syn på kroppen som en universell bild utan ville hellre betrakta den lokala gemenskapen som kroppen. Han besvarade också Calles fråga om huruvida påven är en broder eller ej; Jonas menade att om påvens liv vittnar mot bergspredikans budskap så är det tveksamt om vi ska betrakta honom som broder. Jonas talade också om bekännelsen kontra praktiken. Markus Lundström fortsatte på samma tema och frågade sig om man verkligen bör delta i kristna sammanhang som utgörs av uppenbart orättfärdiga strukturer, men betonade samtidigt att det är viktigt med en dialog. Erik nämnde att isolation inom kommuniteterna kan vara farligt- man kan motverka det genom att sträcka sig utåt. Någon betonade vikten av nätverk mellan kommuniteterna. Tomas Einarsson ville kalla påven för sin broder. Han menade att alla är på väg – ingen är klar. Vi kan kritisera andra men inte döma för då dömer vi oss själva. Priscilla Åhlén sa att hon ville betrakta alla som systrar och bröder – även de otroende. (Alla är på en vandring) Markus Lundström kontrade med att det ändå är viktigt att hitta likasinnade för en gemensam vandring.

Emily Åhlén avslutade samlingen med att att tala om hur viktigt sträva mot att leva nära Jesus – istället för att testa hur långt borta ifrån honom vi kan befinna oss… Hon sa vidare att vid Jesu fötter så tynar alla frågor bort och ingen splittring finns.

antecknat av David Åhlén, Skarpnäckskyrkan 2/2-08